Reaktioner på valresultatet i USA. Oavsett. Mina tankar rör sig kring; Skall rädslan få slå rot?

Människor runt omkring, kollektivet och samhället kan hjälpa till, men det är också ett individuellt ansvar tror jag, att försöka andas lite lugnt. Speciellt i oroliga tider.

För mig handlar det om att försöka att inte köpa in på den rädslodrivna idén varhelst den uppenbarar sig. Om det är en galen president eller om det är media eller om det är människor och skeenden i samhället i övrigt. Jag pratar inte om normalisering av det onormala utan mer om att försöka behålla sans och förnuft. Inte minst för att ha tillgång till hela sin potential, för den begränsas betydligt när man går in i tillstånd av rädsla.

Vad göra då?

Jag tror man hanterar rädsla genom att lära känna rädslan inom sig själv. Och jag tror nästan alla bär på den, i mer eller mindre omfattning.

Rädsla är en drivkraft hos de flesta. Den djupaste rädsla jag förstått är rädslan att inte överleva. (En del pekar på att det är grunden till valresultatet). Rädslan att dö är också enormt stark hos många. Men att inte tillhöra flocken kan också framkalla rädsla. I princip allt kan göras ur rädsla, eller inte.

Jag kan t.ex. känna att den här uppdateringen framkallar en känsla av oro i mig. Jag blir lite nervös när jag skriver, jag tror det är rädsla. Vad ska de säga om den här uppdateringen, kommer de tycka jag är konstig och flummig nu?

Oavsett. Är rädsla som drivkraft konstruktivt?

Ibland är rädsla bra. Men ibland förstärker ett reaktivt förhållningssätt till rädslan ännu mer. rädsla. Den amplifieras.

Oro och rädsla kan hindra mig från att trycka på ”skicka”-knappen. Men om jag väljer att gå bortom den känslan kan postningen öppna upp för något annat. Ett samtal om innehållet?

Det kommer alltid finnas krafter som spelar på rädslan. Den finns i politiken, reklamen, maktordningar etc etc. Vi måste bara förmå att förstå, när den rör vid oss och aktiveras inombords. Och välja.

Hjärtats arkitektur

Det är som att mitt hjärta har olika rum.
Rum som berörs olika beroende på människa och möte.

Det känns olika, men det känns så tydligt i hjärtat, när det är kärlek. 

En slags djupare närvaro och sanning.
En impuls. En osynlig våg som träffar precis där, på samma punkt, varje gång.

Jag behöver bara tänka på honom eller henne. Se ansikte och ögon för mitt inre så aktiveras just den unika delen i hjärtat. Ibland får jag en känsla av att också själen nås.

Det finns en alldeles unik och evig plats i mitt hjärta i varje mänskligt möte som sker i en oförutsägbar närvaro, det  känns så tydligt

Jag vill också vara med och förändra världen

Jag tänker att det börjar med mig.
Jag försöker så mycket jag kan att vara medveten om vad jag tänker och känner, vad jag sänder ut i min närhet och bland andra människor, det som är mitt bidrag till världen just i en specifik stund.
Jag funderar på mina intentioner.
Vad vill jag, varför vill jag något osv osv.
Men ofta går jag på den gamla autopiloten och gör som jag alltid gjort. Åh, den är så tråkig. Det är så mycket roligare att skapa saker medvetet.
Oftare och oftare, ibland mitt i ett steg, andra gånger när jag känner mig lite motsträvig, hör jag en inre röst som säger;
”Just det Ninni, bra där att du hör mig. Glöm inte att du faktiskt har en möjlighet att välja vilket sinnestillstånd du vill vara i, hur du vill känna.. Ta två djupa andetag, stilla dig och centrera dig och försök komma i kontakt med din själ, ditt inre, här och nu.”
Om jag lyckas landar jag oftast i en skön känsla som ger mig hela livet.
Jag brukar fokusera på något jag tycker om. Det kan vara mina barns leenden, en blomma, regndroppar som faller eller något roligt jag läser sociala medier. Det handlar om att skifta fokus i hjärnan  som i sin tur påverkar känslan.
Jag säger inte att det inte är okej att vara dyster, det är det självklart och en del av livet. Men jag vill inte gå runt och vara en dysterkvist hela dagarna. Och framför allt inte ett offer. Det finns andra tillstånd som är skönare, som är vackrare. För mig finner jag dem i nuet. Precis här och nu.
Tänk att nu alltid finns tillgängligt att gå till när som helst på dagen vilken dag i veckan det än är.
Utifrån nuet skapas sedan intentionen. Nuet och känslan är många gånger intentionen.
Jag vill också vara med och förändra den här världen.
Jag försöker bli mer och mer medveten om vad som rör sig i mig. Jag vill inte vara ett offer för omständigheter utan istället påverka mitt eget välbefinnande, så långt jag bara kan.
Jag är mitt eget levande bevis. Jag har gått från offer till livslevare genom att ta ansvar för det jag kan ta ansvar för. Mig själv, mina tankar, känslor och handlingar.
Det var ett sabla rotande i tankar och känslor för ett antal år sedan. Svårt ja, men idag är jag väldigt tacksam för att jag gjorde det hästjobbet. Trots att det var motigt och gjorde ont. Nästan allt det onda är borta nu.
Framför allt är det inte den underliggande kraften som påverkar mina beslut och intentioner. Nu gör det bara ont i bland, oftast när jag inte tar mig tid och lyssnar inåt på mitt hjärta. Då är det som om jag lämnar mig själv. Ja, det är sådant som gör ont nu för tiden.
Jag har varit på den här resan sedan jag var 25 år. Resan att förstå mig själv och min omvärld. Den har tagit mig ut i världen till fantastiska platser. Men framför allt har den lärt mig om vad rädsla är och vad kärlek är. Att dessa tillstånd bor inom mig. I nästan alla människor.
Jag blir bättre och bättre på att förstå när jag själv tänker, känner och agerar reaktivt ur rädsla och när jag vågar sitta still i båten och känna en känsla av tillit inombords.
Men jag är långt ifrån fullärd, långt ifrån. Men jag har insett att jag inte behöver vara Dalai Lama eller perfekt för att tillåta mig att skriva dessa rader, för att var med och göra skillnad. Jag är mänsklig, jag gör fel hela tiden men jag har en strävan och en ambition. Och jag kan berätta att det här förhållningssättet har hjälpt mig att skapa ett mycket mer fantastiskt liv. Kanske inspirerar det någon.
Jag har förstått en hel del om vikten att vara sann mot sig själv också, och hur svårt det kan vara. Det är ett jättejobb. Dels så förändras man ju hela tiden. Man är inte densamma när man är tjugo som när man var tio, och inte som tjugofem när man är fyrtiofem. Sedan har man ju genom livet, ända från start, ärrats av olika saker som hänt. Det bygger lätt en mur runt känslorna. Att återta sitt hjärta och våga känna kräver lite av en. Att våga visa sig sårbar. Fy så jobbigt. Men det är det värt, för att känna sig hel.
För några dagar sedan läste jag en så fin artikel på LinkedIn om autensitet. I dag råkade den återigen fladdra förbi i flödet. Jag gillar hela artikeln men fastnade specifikt vid var följande rader:
”They prefer deep conversations to meaningless chatter. Eleanor Roosevelt nailed this one. She once said, “Great minds discuss ideas; average minds discuss events; small minds discuss people.” You won’t find authentic people gossiping about others or giving their opinions on the latest celebrity scandals. They know all of that stuff is nothing more than cultural trappings, and they choose to talk about things that matter.”
Här är länken till hela artikeln.

Tankar om drivkrafter

Idag finns fler möjligheter än tidigare för fler att vara med och förändra världen. 

Jag reflekterar dagligen kring drivkrafter.

Är jag reaktiv eller proaktiv?

Är det som känns inuti rädsla eller tillit?

Vad är mitt bidrag just nu?

I min värld är rädslan reaktiv, defensiv och konservativ. Den vill kontrollera och är sig själv nog.

Tillit å andra sidan är proaktiv, nyfiken och skapar rum för innovation. Med tilliten som drivkraft bjuds utveckling och engagemang in.

Människan är beskaffad med båda de här drivkrafterna mer eller mindre jämt fördelade. Ett vilkor som hör till själva livet.

Och oavsett vi vill eller inte så är vi ju alla individuella sändare. Både inåt och utåt, av det ena eller andra till vårt gemensamma kollektiva. 

Sändare av det som driver.

Det är som två ändar på samma sticka. Två poler i samma enhet.

Helt klart är det senare skönast och skapar flow. 

Kontrasten skapar konturererna.

Påsken i Shanghai

Postar några bilder från min påsk i Shanghai. Lite galet var det, att åka iväg några dagar över påsken. Men eftersom jag har familj och släkt utspridd över världen så får det bli så och det är ingenting jag har något emot alls. Jag älskar att resa. Så påsken firades med mina brorsbarn och min svägerska.

Det är var inte första gången jag som jag besökate Shanghai, tror jag kan räkna till 4-5 turer vid det här laget och jag har kommit att tycka mycket om denna miljonstad. Här är lite bilder från flygplatsen i Helsingfors och ett scoutläger i Shanghai.